Helgen har gått bra utan Kakan, man får lite tid att bara vara då och ladda batterierna igen men det räcker med två dagar sen börjar jag längta efter henne igen. Blir så tomt och tyst i huset utan henne, ingen som sjunger, pratar, tjatar, frågar efter mat, kryper upp i famnen och vill mysa och få kramar. Fick träffa henne 5 min idag i alla fall, hon ringde i morse och sa att hon inte hade några vantar så jag svängde förbi med två par vid skolan innan jag åkte till Västerås, jag fick en stor kram och puss. Vad gjorde man utan henne? Det är ju av henne man får energi och kärlek även om det är jobbigt ibland att vara själv med allt. Tur att jag har mina underbara föräldrar som alltid ställer upp för oss i alla lägen. Guldstjärna till dom!

Tänker ibland på alla mammor, finns även pappor som har sina barn jämt, har ingen hjälp att få från någon närstående och kämpar med ekonomin, vilka hjältar ni är!

När Kakan var tre år fick hon en kanin av mig i alla hjärtans present, han fick namnet Stampe och blev hennes älskling från första stund man kan säga att det var kärlek vid första ögonkastet. Han har sovit tätt bredvid henne varje natt hemma hos mig sedan dess. Hos sin pappa har hon ett annat gossedjur som heter Filuren, det är en liten hund. Stampe fyller 6 år den 14:de februari och har aldrig blivit tvättad och får aldrig bli tvättad för Kakan för då kommer han inte lukta lika gott längre säger hon. Stampe är därför ganska grå i pälsen nu men jag vågar inte slänga honom i tvättmaskinen med risk för det utbrott Kakan skulle få när hon upptäcker det och hon är nog inte den ända i det här landet som har en grådassig älskling.  

Jag önskar att jag också hade en älskling som jag kunde få och ge kärlek till, en dag kanske det är min tur att få uppleva det igen.

Det sista som överger en är hoppet!

// Ankan